Bokrecension: "Varför nationerna misslyckas.

För att förstå hur utvinningsinstitutioner ser ut, kan du tänka på Les Grosses Legumes (de stora grönsakerna), det sardoniska kongolesiska smeknamnet för den obscen bortskämda klicken runt Mobutu Sese Seko, starkman som styrde vad som nu är Demokratiska republiken Kongo från 1965 till 1997. När Mobutu beslutade att han ville ha ett palats som byggdes för sig själv på sin födelseort, konstaterade författarna, såg han till att flygplatsen hade en landningsremsa som var tillräckligt stor för att rymma Concordes som han gillade att hyra från Air France. Mobutu och de stora grönsakerna var inte intresserade av att utveckla Kongo. De var intresserade av att gruvbryta den och suga ut sin enorma mineralförmögenhet för sig själva. De var i bästa fall vampyrkapitalister.

Men rötterna till Kongos mardrömslösa fattigdom och stridighet går tillbaka i århundraden. Innan de europeiska imperialisterna kom, styrdes det som då var känt som kungariket Kongo av de oligarkiska föregångarna till de stora grönsakerna, som drog sin svindlande rikedom från godtycklig beskattning och en upptagen slavhandel. Och när de europeiska kolonisterna dök upp, gjorde de en fruktansvärd situation ännu värre - särskilt under det ryktiga regeringen av kung Leopold II av Belgien.

När Kongo äntligen fick sitt oberoende 1960 var det en svag, decentraliserad stat belastad med en rovdisk politisk klass och exploaterande ekonomiska institutioner - för svaga för att leverera grundläggande tjänster men bara tillräckligt starka för att hålla Mobutu och hans krokar på topp; för fattiga för att försörja sina medborgare men bara rika nog för att ge eliter något att kämpa över.

Acemoglu och Robinson hävdar att när du kombinerar ruttna regimer, exploaterande eliter och självbetjäningsinstitutioner med svaga, decentraliserade stater, har du något nära ett recept för fattigdom, konflikt och till och med direkt misslyckande. "Nationerna misslyckas", skriver författarna, "när de har extraktiva ekonomiska institutioner, stödd av utvinnande politiska institutioner som hindrar och till och med blockerar ekonomisk tillväxt."

Men även då onda cykler som Kongos kan avverka fattigdom, kan dygdiga cykler hjälpa till att böja historiens långa båge mot tillväxt och välstånd. Kontrast konflikten och elände i Kongo med Botswana - som, när den vann sin självständighet 1966, bara hade 22 universitetsexaminerade, sju mil banade vägar och glittrande vit-supremacistiska regimer på de flesta av dess gränser. Men Botswana har idag ”den högsta inkomsten per capita i Afrika söder om Sahara” - runt nivån på sådana framgångshistorier som Ungern och Costa Rica.

Hur drog Botswana av det? "Genom att snabbt utveckla inkluderande ekonomiska och politiska institutioner efter oberoende," skriver författarna. Botswana håller regelbundna val, har aldrig haft inbördeskrig och verkställer äganderätt. Författarna hävdar att det gynnades av blygsam centralisering av staten och en tradition att begränsa makten hos stamchefer som hade överlevt kolonistyret. När diamanter upptäcktes säkerställde en framsynt lag att de nyfundna rikedomen delades för nationellt bästa, inte elitvinst. Vid den kritiska tidpunkten för oberoende valde kloka Botswanan-ledare som dess första president Seretse Khama och hans demokratiska parti i Botswana valet demokrati framför diktatur och allmänintresse framför privat girighet.